Written Thursday, October 11, 2012 in international waters between Italy and Greece

It’s 6:30 in the evening. After reading several chapters of a book that was given to me by a close friend, I find myself sitting in the dining room of the sailboat, the Estelle. In another table, close to me there is a young sailor by the name of Herman, and Jan who works in the kitchen. They are laughing because Herman has just placed the tattoos that they give away in the bags of potato chips on his neck. We are lucky that we are entertained since life at sea can be pretty boring. Just a half an hour ago I could see how Herman, Charly and Wello struggled to design a way for us to shower with sea water. The days go by and there is a lack of water, so it is important to think of alternatives. They have not just thought about the situation, but they are doing something about it. They are handymen. One can tell they are sailors with experience. Herman who is 23 years old had always thought about becoming politically active for Palestine and when he had the opportunity to participate as part of the crew, he didn’t think twice. The other members of the crew have done the same. Here nobody gets paid for their work, and some have left their jobs to join this mission; this is a clear example of their show of solidarity.

Some minutes have passed. Nils, the cook of the ship appears with two cakes in his hands. It is really incredible how well they look after us. In the afternoon we always have something sweet to eat. They say that sailors have to be well fed in order to prepare for their daily work. It is true. I have seen that the good spirits of the people are related to what they eat and how they sleep. For the most part (and how they say in Latin America), we have got“good vibes”.

This is my fifth day on board the Estelle. Here the days fly. We take turns in shifts of four hours and it is my turn, with four other comrades. Our shift is from midnight until 4am and from noon until 4pm. During the shifts we hoist the sails, we take them down if the wind dies, we move the sails if the direction that the wind changes, we take turns cleaning of the ship and we also take turns at the helm of the boat. Like everything new, it seems very difficult, but in the end, you find the trick and it is fun. These are moments of closeness and laughter. Everything depends on the way the conversation goes, but what is clear is that these are the moments that are really worth it.

When we are doing our shifts, we normally sleep read, talk or we lie on top of the cargo compartments and contemplate the spectacular ocean that surrounds us. Some have seen dolphins, but I haven’t been that lucky. Nature is spectacular everywhere you go, but it is even more extraordinary for me in the middle of the sea, because of the freedom that you breathe and especially to be sailing in this beautiful ship.

We are on board the Estelle. This sailboat is 90 years old and its presence is felt in this immense ocean as it breaks the waves on its way to Gaza. A little more than a week is left until we reach the coast of Palestine and we know that when we arrive we will not be alone. Thousands of people are following the route of freedom from land. They are passengers on land and they are just as important as the crew and those of us who are on board the Estelle. This sailboat of the Freedom Flotilla is full of solidarity that we breathe and hopefully the people on land also can feel this. Only together can we obtain a better future for all of us. For me, to break the siege on Gaza is one of the best ways to construct a better world.

Laura Arau

S/V Estelle
29/9-6/10

Avresa till Milano med Mikael, direkt från Bokmässan i Göteborg, missar tåget till La Spezia med bara fem minuter, ut och letar hotell nära stationen.
Upp i ottan, tåget går sex, tre timmars resa. Ingen servering. Räddas av två av de fyra kanelbullar vi medtagit till besättningen tillsammans med Kalles kaviar inköpt på SevenEleven på Göteborgs station där vi hinner ta emot Ann och Christian Azar, direkt från La Spezia.
Promenerar genom La Spezia till kajen. Längst ut ligger Estelle, vi ser masterna på håll, till höger skymtar en av de största flottbaserna i norra Italien.
Stor glädje men också oro. På fredagen hade vi Port State Control, vår tredje denna resa. Extremt ovanligt. Fem timmars genomgång, vi är belagda med kvarstad och har några punkter som måste åtgärdas till måndag, och godkännas, annars kan vi inte åka. Inspektören var trevlig men oron att vi ska stoppas kommer krypande. Denna resa startade de byråkratiska svårigheterna så snart vi kom in i Medelhavet och har succesivt ökat från hamn till hamn.
Stefan har anlänt och vi har redan för ett år sedan gjort en resa ihop som slutade med att vi ingenstans kom. Vi känner båda vittringen av Aten. Så fort vi åtgärdat det ålagda hittade man på nya nedslag. Vår hamnagent här i La Spezia är nervös, det märks. Aldrig har han haft så många konstiga samtal från myndigheter, aldrig har de ringt sent en söndag. Någon pressar på där i bakgrunden.
Men pressar på gör också besökarna, La Spezias befolkning har fått en ny attraktion, barnfamiljer trängs, äldre knubbiga damer med vällagt hår, herrar i gabardinbyxor och skjorta, väldigt få palestinasjalar. De visas runt 8 i taget, besökstiden utökas. Våra värdar i La Spezia hade aldrig drömt om ett så stort intresse, de är överlyckliga. De hjälper oss med allt, ordnar fram reservdelar till ekolodet som vi inte kunde fixa i Sverige. Kapten Mika byter reservdelen och berättar att han satte dit den nuvarande för 20 år sedan. Vi har haft besök av partisanerna som under andra världskriget slogs mot nazisterna i norra Italien. En rak linje från kampen mot nazismen till kampen för Palestiniernas rättigheter i Gaza. Mänskliga rättigheter ska gälla alla.
Plötsligt avkrävs vi ett certifikat och intyg för grundfärgen som skrovet målats med, det saknas på båten men ordnas fram med faxens hjälp. Vi måste förbereda oss på att agera. Vi pratar med våra lokala vänner som aktiverar sina kontakter inom politik och fack och ber dem att ringa till borgmästare och hamnchefen. Jag ringer Erik i Göteborg, Här finns viktiga hamnstäder med hamnarbetare, kan de aktiveras till stöd? Han känner inte till La Spezia, men från båten ser jag staplarna av containers, han ber mig räkna kranarna jag ser, inte så få. Och i Livorno lite söderut finns stöd, det vet han. Så han ska ringa några samtal och skapa beredskap. Jag ringer hem, till Pelle och de andra som samlar sig och förbereder sig för att skapa opinion om vi stoppas nu. Jag föreställer mig hur telefoner och datorer går varma, hur nätverk aktiveras, hur alla gör vad de kan för att vi ska komma vidare mot vårt mål.
På måndag är vi oroliga, allt på båten är åtgärdat, nattarbete för Jocke som tålmodigt klippt och klistrat pappersremsor med uppdateringar som saknades. Inspektören rings upp och vi hoppas han kommer snabbt så vi kan åka. I stället får vi veta att det inte blir förrän klockan två, han vill inspektera själv, inte lämna till någon annan. Är det bra eller dåligt? Vi undrar. Den stora frågan vi diskuterar nu är; om vi får åka, ska vi verkligen till Napoli? Vågar vi det? Det är vår sista hamn, Israels sista chans att stoppa oss med byråkratiska metoder, sedan återstår bara det öppna våldet i form av sabotage eller bordning.
För Napoli talar att vi har en direkt inbjudan av borgmästare Luigi De Magistris, att han klart uttryckt att vi står under hans beskydd. Där finns också vår last från Grekland och en stark rörelse som kan mobiliseras om vi blir stoppade. Och möjlighet till en pampig avfärd. Att låta sig skrämmas från det är på ett sätt ett nederlag.
Mot Napoli talar den uppenbara risken att det inte blir något mer. Att resan slutar redan där, långt från Gaza. Men hellre att det slutar i Napoli där man kan göra mycket väsen och få politisk uppmärksamhet för att även Italien deltar i blockaden än i lilla La Spezia.
Flera ombord säger; kommer vi loss härifrån så drar vi direkt mot Gaza!
Men då måste det ordnas bunkring av bränsle och mat till sjöss för en lång resa. Och då missar vi förra årets last som just nu fraktas från förråden i Grekland till Neapel. Och alla passagerare som ska av och på.
Vilket svårt val! Vi överväger. Vilket enormt ansvar om vi fattar fel beslut.
Redan halv två kommer han gående på kajen, inspektören. Han ser trevlig ut och med stora kliv äntrar han landgången. Vi håller andan. Efter en kort stund är det klart. Allt till belåtenhet, vi får åka så fort vi fått stämpel från hamnmyndigheten. Joel strålar. Ytterligare väntan och bävan, det duggregnar. Jag minns när vi fick klartecken för avgång med båten Juliano i Pireus förra året och innan vi hann iväg kom polisen och sa nej, nej, ändrade order.
Febril verksamhet nu, vi gör oss klara för avgång. Våra vänner i La Spezia står i regnet. Vi är förenade i vår gemensamma önskan att få fortsätta. Nya ombord är Sara, Marina och Stefano från Neapel som hoppas få segla in i sin hemmahamn med Estelle. Mimika från Grekland, Mikael, Stefan och jag är också nya. Så kommer tillståndet för avgång, stämplat och klart. Vilken seger! Vi kramas och pussas och tårar rinner. Vi lägger ut och La Spezia försvinner långsamt bakom oss.
Segervissa bestämmer vi oss för att åka till Neapel. Gruppen i Neapel har kollat med borgmästaren. Han står fast vid sitt löfte, han har inte backat. Han är känd för kampen mot maffian, är inte den som viker för påtryckningar. Men den makt som trycker på nu är inte vilken som helst. Och hamn och kustbevakning ligger under centralmakten, inte under borgmästaren.
På kvällen vaggas jag till sömns av vågorna och sövs av motorljudet. Mitt i natten vaknar jag plötsligt av att det är alldeles tyst. Ligger vi stilla? Driver vi? Vad har hänt? Jag smyger uppför trappan till styrhytten. Joel och Charlie finns på plats. Fullmånen lyser upp havet, de stora seglen är satta. Vi rör oss framåt under tystnad. På väg mot Gaza. Det är magiskt!
Plötsligt förstår jag något av dessa seglande människors passion. Kapten Mikas sökande på nätet efter Windfinder, hans vilja att få folk till båten på konstiga tider för att avgå mitt i natten. Bara för att vinden är mest lämplig just då.
Vi bestämmer oss för att åka till Neapel men struntar i att gå in vid Roms kuststad Ostia där det planeras ett möte som Dror kommer att delta i. Vi hissar segel så att vi syns från stranden i det klara vädret men håller oss på behörigt avstånd.
På båten förs ständiga samtal om seglingen, om hindren, om målet. Vad ligger framför oss? Jag samtalar med var och en om deras förväntningar och tankar, om vad de lägger i begreppet icke-våld, om hur de tror att de kommer att reagera vid en bordning, i mötet med maskerade och beväpnade israeliska soldater. Vad lägger de i begreppet värdighet – vad är värdighet när man kommer fredligt, till försvar för mänskliga rättigheter, och möts med väpnat våld för att sedan tillfångatas? Vi talar om att det kan räcka med att en person bryter mot reglerna och agerar oklokt och felaktigt för att äventyra allas säkerhet. Jag berättar om tankar och känslor man kan ha när man sitter där vaktad av dessa beväpnade och maskerade soldater, många yngre än de själva. Känslor av ilska och av besvikelse över att inte nå målet, känslor av tomhet blandat med oro över att man inte kan nå sina närmaste där hemma och lugna dem. Jag blir imponerad av alla kloka tankar och allas beslutsamhet att denna aktion ska präglas av icke-våld. Många har redan tidigare erfarenhet på olika sätt av konfrontationer, flera här kommer att vara naturliga ledare och bidra med trygghet till de andra.
Vi passerar mellan Elba dit Napoleon förvisades men istället samlade sina styrkor och Monte Cristo varifrån Dumas`greve flydde för att hämnas. Vi passerar vraket av den stora lyxkryssaren Costa Concordia vid Santo Stefano, den ligger nästan på land och har fortfarande inte bärgats. Anders visar mig motorrummet, förklarar de olika delarna och hur de hänger ihop. Här är varmt och bullrigt och känns som skeppets muskler, den robusta kraften när vinden inte fyller seglen.
Vaktpassen avlöser varandra. Alla deltar, vi städar alla utrymmen enligt schema, vi hissar och halar segel, gör så gott vi kan, vi noviser. Josefin som seglat med långa sträckor visar och instruerar med mild auktoritet. Johan och Marina knyter tålmodigt färggranna vippor som sätts upp för att skydda seglen. På andra kvällen badas bastu, på finska båtar skall enligt lag finnas en sådan. Jag försöker få med de andra kvinnorna, Mimika, Rosa och Marina, men de vågar inte ta steget in i den ångande värmen. Stefano vågar, hans livs första bastubad. Vi serveras rikliga frukostar tillagade av Jan Petter, vår norske kock som har betydligt mer än matlagning i bagaget.
Tredje dagens eftermiddag nalkas vi Napoli. Vi är tidiga och lägger oss en bit utanför och badar i det blå medelhavet. Solen gassar.
Efter allt hav och alla grönskande öar breder Neapels bebyggelse ut sig som en väntande famn. På väg in möts vi av två olika polisbåtar, Polizia Finanzia och Polizia Napoli som kretsar kring oss och sedan följer oss på var sin sida. På kajen ser vi de mötande, fest och glädje! Vi lägger till och möts av våra italienska vänner. Dror står på kajen och spelar saxofon. Vi ligger ensamma vid en kaj som är avspärrad och vakter måste passeras för de som vill närma sig. På ömse sidor har vi monsterkryssare som ser ut som 10-våningshus. De kommer på morgonen och ger sig av nästa natt eller morgon. De två polisbåtarna ligger troget utanför oss, dygnet runt. Jag vinkar till poliserna och de vinkar tillbaka. Var 6e timme dyker polisdykare ner för att kolla vår båt, att allt står rätt till undertill. På kvällen kommer Neapels hamnchef, en rundnätt man, civilklädd, tillsammans med borgmästarens sekreterare. De frågar om allt är bra, om vi är nöjda. De försäkrar att de ska göra allt för att vår vistelse ska vara trygg och det blir uppenbart att de vet att vår båt är hotad. Det känner till sabotaget i Atens hamn och har bestämt sig för att något sådant inte ska hända oss här i Napoli. Plötsligt inser vi att den dyra notan för de två nätterna i Neapel inte var till för att avskräcka oss utan för att skydda oss. Den egentliga kostnaden för denna bevakning är skyhögt över den vi betalar för.
Nästa dag har vi problem med lasten från Grekland, vi får inte föra den ombord. Det är något med vårt VAT-nummer som är fel. Ska fotbollarna bli kvar i Neapel? Hamnagenten svettas kopiöst, han är orolig. Många kommer för att hälsa och för att se båten. Filmare och journalister kommer ombord och gör sina intervjuer. Vid lunch kommer borgmästare Luigi De Magistris på besök tillsammans med hamnchefen som nu har skinande vit uniform, ytterligare en man i vit uniform och några i blått medföljer sällskapet. Den blonda sekreteraren talar utmärkt engelska och översätter. Alla stiger ombord, borgmästare Luigi i täten skakar hand med alla. I styrhytten ställer han sig vid rodret och ser pojkaktigt glad ut och låter sig fotograferas. ”Samma vågor från Medelhavet sköljer våra stränder som Gazas och Tel Avivs stränder och vi bör alla ha samma rätt till detta hav”, lär han ha sagt som svar på Israels senaste påtryckningar för att stoppa oss. Denne man har vunnit valet på sin kamp mot maffian och har ett program som ska lösa Napolis sophanteringsproblem, en del av maffians välde.
Under dagen påbörjar Stellan icke-våldsträningen. Vi sitter i lastrummet, på cementsäckarna. På förmiddagen teori, på eftermiddagen mer praktiska övningar.
På kvällen är det konsert på torget, musik och film. Nils har provianterat för den långa resan. Mattias och Saman har rest hit från Stockholm, vi har mycket att planera inför avgång, detta är sista hamnen. Sista natten på båten sover jag oroligt.

På morgonen är det nya problem. En ny polismyndighet dyker upp. Israel har tydligen hört av sig och påstår oss vara pirater som seglar med farlig last och utan försäkring. Nya uniformerade män stiger ombord. Det visar sig att man skrämt vårt försäkringsbolag och hotat med terroriståtal om de försäkrar oss. Samma advokatfirma har agerat, den som förra året fick cementfirman att häva cementköpet. Hamnagenten svettas ymnigt. Nya papper behövs, en ny Port State Control hotar. Joel ilsknar till, vi är troligen den bäst undersökta båten i Medelhavet och vi har papper från La Spezia att allt är ok. Det fungerar, vi får i stället ett papper med fin stämpel som säger att allt på båten är i ordning. Vi får ge oss av till den nya kajen som ligger mer centralt, bättre om något händer, lättare att se och synas. Vår nye doktor Kristian och jag går igenom det enorma medicinförrådet i skeppsapoteket och utrustningen.
Under eftermiddagen introduceras våra nya passagerare, Maria-Pia Boethius från Sverige, Jim Manly, pensionerad parlamentsledamot från Kanada. Elik Elhanan och Reut Mor från Iraeliska fredsrörelsen. Laura från Spanska Rumbo Gaza. Journalister och filmare kommer nu ombord, intervjuer görs i alla hörn av båten. Plötsligt rör det sig bland folkmassan på kajen, plastsäckar med våra fotbollar bärs fram och langen går. Genom välvilliga kontakter har lasten från Grekland släppts. 300 fotbollar och teaterutrustning samsas snart med cementen och barnmorsketrattarna i lastrummet. Nu förbereds avfärd och anhöriglistor skrivs. Fortfarande pappersarbete kvar, bråttom, bråttom.
Så är allt klart. På kajen sjunger man Bella Ciao och det är dags att ta farväl. En stund av allvar. Vi som inte ska med ska gå av. Vi kramar om de som ska vara kvar. Vi kramar hårt. Ta hand om dig. Lycka till. Kom ihåg att vi är med er.
Jag önskar av hela mitt hjärta att de ska nå fram till Gaza med detta skepp från Norden, fyllt av hopp och solidaritet och dansa en segerdans på stranden.
Tillsammans är vi starka. Alla de tusentals som mött Estelle i hamnarna, som ordnat möten och konserter, hamnplatser och proviant. Alla våra passagerare, politiker och opinionsbildare som stigit fram och tagit ställning. Alla skickliga yrkesmänniskor som avsatt tid och engagemang, från våra fantastiska outtröttliga besättningmän och kvinnor till golvläggare, snickare, elektriker, jurister, skeppsmäklare, läkare, segelmakare, konstnärer och många, många andra. Alla de aktivister som ordnat möten och fester och som på gator och torg sålt sjömil och konstlotter och samlat pengar som gjort Estelles resa möjlig.
Vi står på kajen och ser S/V Estelle lägga ut från sin sista hamn före Gaza. Tanken svindlar. Vi har lyckats! Vi har tagit oss via 15 hamnar och 3000 sjömil genom Europa. Från Åbo över Östersjön till Umeå, Nyköping, Visby, Stockholm, Malmö och Helsingborg, Till Varberg och Göteborg och sedan Oslo och Kristiansand. Över Nordsjön till Douarnenez sedan över Biscaya till San Sebastian och Bermeo. Över Atlanten och förbi Gibraltar till Alicante och Barcelona och sedan Korsica följt av La Spezia. Och nu lämnar vi Napoli. Vi kommer mot Gaza från havet. Vi kommer fredligt. Vår last är hopp och solidaritet.

Victoria Strand

A message from our friends in Gaza waiting for the arrival of Estelle.

Jag höjer mitt mjölkpaket i en salut för ert mod och beslutsamhet och ropar ut min hyllning till er med en fri avslutbning ur Björn Afzelius sång ”Medan bomberna faller”.

Kom kättare, kom syndare, med svagheter och fel,
men som ändå vågar stå för vad ni är.
Jag biktar mej för er i natt, jag söker mej till er.
Jag vill alltid våga säga vad jag ser.
Jag är en man med brister men jag söker sanningen.
Och det är mer än man kan säg om hycklarna.
Så när bomberna faller över Palestinas barn,
i tältlägren i södra Libanon,
då står jag mitt i kyrkan och frågar hycklarna
vem Dom Utvalda skall bränna nästa gång.

Ja, till er vill jag säga:
Dessa rader är till er!
För ni är de sanna hjältarna vi har!

Skål Kamrater!
NU BRYTER VI BLOCKDEN!
Tjatte

30 min innan Estelle lämnade hamn i Napoli skålade vi med mjölk för dej Tjatte!
Det var fullt med folk på kajen och när vi skrek för Tjatte jublade dom (dom tror nog att Tjatte betyder skål nu)

The city of Gaza is on the shore of the Mediterranean. Like in many other coastal cities, there are inhabitants of Gaza who are interested in sailing as a sport and hobby. But putting such interests into practice is far more complicated in Gaza than in most other coastal cities. In 2006 Qatar donated ten small sailing boats to the newly-founded Gaza Sailing and Surfing Association, but it took until September 2012 for the Israeli military inspectors to make up their minds and conclude that there was no security threat involved in letting them through.

The boats’ arrival in Gaza provided a rare chance for a bit of positive news, with the twelve-year-old Darin Kabariti enthusiastically telling journalists that she feels completely free when launching her sailboat off the Gaza coast.

Not long after the sailing boats’ joyous entry into Gaza, the 22-year-old fisherman Fahmi Abu Rayash was shot near Beit Lahiya and hit in the abdomen and foot. At first his wounds were not considered fatal but he succumbed after two days in hospital.

What did happen there? According to the Israeli military communiqué, he had approached  too close to a forbidden zone, arousing the suspicion that he intended to carry out an armed attack. According to the Palestinians, he had intended harm to nobody (at least, to none but fish). There had not been – and it is very unlikely that there will ever be – an impartial investigation. There had been no report of his death in the Israeli or international media, and not very much in the Palestinian press, either. It is too much of a daily routine. And nowadays, Israeli officials have a ready-made answer to anyone who asks too many questions about such things: ”More horrible things are happening all the time in Syria”. Which is a matter of undoubted, documented fact

The gunboats which are Israeli Navy’s own pride and joy continue patrolling day and night off the Gaza shore, charged – as they had been over more than a decade with making the siege of Gaza, so to say, watertight. It is the gunboats’ daily job to  prevent Gazan fishing boats and Gazan sailing boats and any other kind of Gazan boat from venturing ”too deep” into the open sea, and to equally prevent any other vessel from any other place on Earth from approaching anywhere close to the shores of Gaza

And just now, there is such a vessel approaching besieged Gaza from the west. Not by stealth – in fact, its approach had been announced and heralded many months in advance. The Estelle had been purchased by the Swedish “Ship To Gaza” association and had set out last May from Finland by a long a complicated route, touching at ports in Sweden, Norway, Denmark, Germany, Holland, France and Spain.

The seventeen activists on board – Swedes and Norwegians and also some dissident Israelis – had had many interesting experiences en route. There were rallies and artistic performances in every port, and they participated in a film festival in Bretagne, and in Barcelona the well-known artist Manu Chao came to take part in the solidarity concert, as did Adeila Guevara, daughter of the legendary Che Guevara. And by now they have reached Naples and are engaged in a very full program: a concert, and  Catholic Mass celebrated on the pier, and an organized tour of the ship for Neapolitan school children, and also a visit by Naples Mayor Luigi de Magistris, who has declared himself the Estelle’s official protector for the length of her stay in Naples. Meanwhile Avigdor Lieberman, Netanyahu’s Foreign Minister, is exerting considerable pressure on the Italians to block the ship from departing – but unlike the case of last year’s Freedom Flotilla, blocked at Athens, he does not seem to get very far.   .

So, the Estelle will shortly depart on the final lap of its journey. It is not so far from Naples to Gaza, as nautical miles go. The Israeli Navy gunboats are equipped with high-quality radar, and it is not difficult to detect a ship which makes no effort to hide (quite the opposite, in fact). And so the outcome, sometime later this month, is fairly predictable.

Most probably, it will not be anywhere near the actual shores of Gaza. In the past, Israeli Navy gunboats have eagerly gone deep into the Mediterranean to intercept Gaza-bound vessels, sometimes, as far as 65 kilometers from the shore. (In undoubted international waters, but the Foreign Ministry’s lawyers in Jerusalem have come up with a legal opinion explaining why this was OK, digging up some precedents from bold actions taken by the British Royal Navy in its bygone proud days of empire…)

The Estelle will be sternly warned to turn aside, the activists on board will ignore all warnings, and the crack Naval Commandos will come aboard. The ship will be towed to the Port of Ashdod, and the Swedes and Norwegians aboard will be remanded in custody and charged with ”Illegally entering Israel” and their plea that they had no intention of entering Israel and that Gaza is not Israel will be ignored by the learned judges. And the Israelis on board will be charged with… Well, there are creative minds in the Israeli Public Prosecution, and they will think of something.

Will it end the siege of Gaza? Definitely not. But for at least a few days it might remind some people who don’t want to be reminded that Gaza is still under siege, out of sight and out of mind, and that this siege is causing a considerable daily suffering to a million and six hundred thousand people, a large part of them children. Even though it is quite true that at this moment there is a worse suffering in Syria.

Adam Keller

Mångårig aktivist inom den israeliska fredsrörelsen Gush Shalom

Jag kommer alltid att bära minnet från detta äventyr i mitt hjärta. Det har varit ett nöje att vara en del av Estelles besättning, om än för kort tid. Jag tackar i synnerhet många medlemmar av min vakt som jag har delat verkligen trevliga timmar med och jag lämnar en liten del av mitt hjärta hos dem med förhoppning att få träffa dem, kanske för ett annat liknande äventyr.

Jag uppskattar verkligen, det mod och den beslutsamheten med vilka de tar itu med denna resa, väl medvetna om de svårigheter som ett sådant projekt innebär.

Jag hoppas innerligt att Freedom Flotilla III lyckas nå Gaza och att besättningen får komma tillbaka hem utan komplikationer.

Med kärlek

Marina

Min närvaro på Estelle har varit kort men intensiv. Varifrån man en närmar sig denna sagobåten (son Dror en gång definierade) andas man en annan luft. Besättningen, kamraterna som under de sista månaderna gjorde allt för att få se den hissa seglen mot Gaza delar övertygelsen att vara del i ett projekt som som skall ge liv åt något viktigt: att bryta blockaden mot Gaza, att bygga hamn efter hamn, solidaritetet med det ockuperade Palestina, att ge en röst till det palestinska folkets tapperhet, värdighet och motstånd. Det är nödvändigt att vi inte glömmer att kampen som de förtrycka för för ett rättvisare liv är vår kamp, i Palestina och överallt i världen. Hur än det slutar, kommer Estelle att ha berättat sanningen för världen och att ha öppnat en spricka i den inhumana sionistiska normaliseringen.

Jag önskar att den supertappra besättningen når sitt mål, att än en gång berätta för oss att en annan mänsklighet inte bara är möjlig, den är nödvändig.

Med Palestina i hjärtat, tills segern.

Rosa, student i Neapel

4 Oktober 2012

Jag heter Stefano, jag bor i Neapel och jag har tillbringat de sista fyra dagarna ombord på Estelle –Ship to Gaza-Freedom Flotilla III:

Jag kom ombord i La Spezia tillsammans med två neapolitanska kamrater, Rosa och Marina.  Vi fick privilegiet att få delta i det här äventyret och vi vill tacka för det stora arbetet som alla kamraterna har gjort för att göra det möjligt för Estelle att förtöja i Neapels hamn, innan hon seglar mot Gazaremsan.

Under överfarten tänkte jag alltid på dem: jag skulle ha velat ha alla dem här, alla hade förtjänat att vara ombord på det här fartyget som i grund och botten även är vårt fartyg.

Livet ombord är mycket hårt: lite utrymme, de hygieniska villkoren är inte de bästa, nattliga arbetsskiften. Och sedan bör vi inte glömma att Estelle är en segelbåt och att hissa upp och ner seglarna i alla väder är ganska jobbigt.

Men det ha även funnits roliga stunder: Charlie, en av sjömännen, försökte lära mig att göra några superenkla knopar (som jag omedelbart glömde) och jag har även upplevt mitt livs första finska bastu. På en 92 års gammal båt mitt i Medelhavet. Vem hade tänkt sig det?

Men tillbaka till allvaret: Om några timmar kommer Estelle att förtöja i Neapels hamn.  Nu kan man tro att det största jobbet är gjort. Men så är det inte. Man får hoppas att problemen i Neapel inte är för stora och går att lösas. Och sedan ska man fortsätta resan mot Gaza. Jag hoppas att Estelle kommer in i Gaza. Men vi måsta alla, vara förberedda att ingripa med alla medel vi förfogar över om israelerna angriper båten.

Att bryta blockaden är en plikt, som vi alla måste följa. Vi som brinner för den palestinska befolkningens sak bör följa deras förebild: palestinierna ger sig aldrig, de slutar aldrig att kämpa. Jag hoppas att vi har samma styrka. Vi är skyldiga det till alla som idag dör under den sionistiska elden, vi är skyldiga det till Rachel Corrie, till Vittorio Arrigoni, till alla de i världen som fortsätter att kämpa för att Jorden ska bli en rättvisare, mänskligare platsen att leva i; vi är skyldiga det till de som dog i denna strävan. Och vi är skyldiga det till våra barn.

Stefano